Tog en liten paus i slutet på förra veckan av förklariga själ och nu är jag tillbaka på kontoret.


Det sliter ganska mycket på en, den här typen av upplevelse. Det känns ungefär som att jag har gått in i väggen. I flera veckor har man kört på utan att tänka, man har gjort allt man kan för att räcka till. Sedan blir det bara tvärbroms och man inser hur mycket energi som gått åt. Så tar man det lugnt i några dagar, fokuserar på det som är viktigt. Familjen och sorgen. Då inser man ännu mer hur tufft det har varit och hur ledsen man är, inte bara över att förlora en familjemedlem, utan även för att ens egen familj måste gå igenom något så hemskt. Sådant gör en trött.


Så idag är det en vanlig grå måndag men för mig känns den lite ovanligare och lite gråare. Faktiskt.


Det är ändå intressant att se hur barn reagerar. Jag har aldrig tidigare reflekterat över det faktum att man en dag kan komma att behöva ge dem dödsbud så bara det känns som en stor grej i sig. De förstår så mycket mer än man tror.


Vi valde att berätta för ett barn i taget i lugn och ro så vi började med att berätta för Leo på morgonen medan Lovis sov. Han blev såklart jätteledsen men stor och förståndig som han ser sig själv så la han huvudet på sin pappas axel och  sa "vi finns här för dig". Exakt de orden. Så moget, så fint. Mitt i sorgen så blev jag lycklig över en fin liten kille som blivit så stor och förnuftig. Sedan, när han hade gråtit klart, gick han och spelade tv-spel som om det var vilken vanlig dag som helst.


Så vaknade Lovis och vi gjorde samma sak med henne. Lovis, som i vanliga fall är som vilken 6-åring som helst som gråter och ställer till drama, hon grät tyst och så äkta som jag aldrig sett henne gråta förut. Sedan slutade hon tvärt och satte sig upp och sa "Nu vill jag leka Buller-om-bock". Så låg vi där i sängen medan vår dotter gjorde buller-i-bock på våra ryggar.


Så det är inte så farligt att berätta och såhär i efterhand kan jag säga att jag är väldigt stolt över hur vi har lagt upp det. Att vi har varit raka och öppna från början med barnen. Vi har låtit dem göra resan tillsammans med oss.


Sedan har vi haft en massa intressanta diskussioner, framförallt med Lovis, om huruvida tungan hänger ut genom munnen när man är död eller inte. Hon inser ju att vi, som sett, vet och då måste man ju bara få reda på svaret.


Barnen är balsam för själen. Utan dem hade allt varit så mycket tyngre.  


Nu ska jag jobba vidare.