Förra veckan var galet jäkla jättejobbig och eftersom jag får så mycket frågor så tänkte jag att jag får öppna mitt första inlägg på länge med att berätta om det. Så, i onsdags vände sig tillvaron lite uppochner. Jag var på jobbet när Christian ringde mig. Han var grymt sliten med enorm huvudvärk. Jag till och med hörde hur ont han hade och han orkade liksom knappt prata med mig. Han sa att han skulle åka hem och vila och att han hade bokat en tid på vårdcentralen på eftermiddagen. Det kändes inte rätt någonstans för mig, under alla år som vi har varit tillsammans så har han nästan aldrig varit sjuk. Jag sa att han borde åka till sjukhuset om han hade så ont. Han orkade inte prata mer och jag fick lägga på med världens klump i magen. Några minuter senare så ringde han igen och sa att han skulle åka in till StGöran. Där togs han runt på en massa röntgen och sådant och jag fick följa allt via sms. Ju längre tid det gick desto mer orolig blev jag. Fick inte i mig någon mat alls på mitt lunchmöte och direkt efter det så åkte jag hem. Efter en stund så ringde Christian och berättade att han skulle bli inlagd. De hade hittat något på hans hals. Detta något visade sig vara ett av blodkärlen i halspulsådern som spruckit. Uppkomsten av skadan på kärlet var förmodligen då Christian halkade och slod i örat för 1,5 månad sen. Förra torsdagen körde han sedan ett stenhårt träningspass och trodde att han sträckte sig i hals/nackmuskeln. Men det var alltså då som det brast. Att han fick huvudvärk i samband med det tänkte vi inte direkt på, tänkte mer att han hade blivit smittad av mig och Lovis som var sjuka. Christian hade som tur var undvikit att få en stroke eller blodpropp! I 2 nätter var sängen bredvid min ångestladdat tom och ovissheten över vad som skulle hända i framtiden var påtaglig. Jag var hemma från jobbet och kunde inte släppa blicken från mobilen. Även om Christian var pigg och levande utan en massa slangar kopplade till sig så undrade jag över riskerna. Skulle jag få hem en tickande bomb? Tänk om jag inte skulle få hem honom överhuvudtaget! Tänk om han får en stroke medan jag inte är i närheten? Man inser liksom vad som betyder något här i livet. Jag och Christian har massor med kärlek kvar till varandra, orättvist om det skulle behöva sluta så. Att någon i min närhet återigen skulle drabbas av stroke har länge varit min största fasa. Jag har däremot aldrig tänkt tanken att Christian skulle riskera att hamna där. Nu hamnade han på samma avdelning som min pappa låg på efter sin stroke. Och den tiden minns jag verkligen inte med glädje utan med en enorm smärta. Jag minns så väl känslan av att gå ut ur hissen på det där våningsplanet, pappa låg i rum 1, ett kalt rum utan någon personlighet. Christian var på andra sidan och han var pigg och spenderade mer tid i uppehållsrummet än på sitt rum, som han delade med 3 små tanter. Men det spelade liksom ingen roll för det var så nära att jag återigen fått gå till vänster istället, in på ett sådant ångestladdat rum. Alldeles för nära... I fredags kom han hem till mig igen. Det har aldrig känts så överväldigande att se Christian hoppa in bredvid mig i bilen, eller se barnens glädje över att ha honom hemma, eller att få luta huvudet mot hans axel en fredagskväll i soffan, eller att känna hans arm vila sedvanligt mot min rygg när vi ska somna, till och med att höra hans snarkningar mitt i natten. Det känns överväldigande och tårarna lurar i ögonen bara när jag skriver detta. Så nu kanske jag är världens jobbigaste människa att leva med för jag är såååå rädd att förlora honom. Min pappa är ju insatt i ämnet stroke eftersom han jobbar på strokeförbundet och han gav mig en text som jag tycker sätter ord på hur jag känner just nu. "Hur ger man omtanke, utan att inkräkta? Känner oro, utan att övervaka? Manar till försiktighet, utan att tjata? Ger trygghet, utan att minska friheten? Och det är ju okej att känna sig lite sliten i själen efter att ha gått igenom något sådant här. Som en klok vän sa "Klart att du får älta lite, du har ju varit livrädd!". Men nu känner jag att jag sakta men säkert börjar landa och kan se det som att vi har haft tur och inte otur. Så, med risk för att vi låter lite cheesy, så har jag och Christian nu konstaterat att vi har liksom fått något av en andra chans. Tycker du att det låter töntigt så kan du ju återkomma när du gått igenom samma resa. Nu ska jag hänga med min familj resten av kvällen. Ps. Idag fyller världens bästa Michella år! Hipphipp hurra! Du är den finaste vän man kan tänka sig Michi!