Jag har nu varit mammaledig i lite drygt 5 månader. Många laddar ju upp rejält inför en mammaledighet och riktigt längtar men eftersom jag hade en ny roll på jobbet så var det med lite skräckblandad förtjusning som jag gick hem för att vänta in bebislivet i början av juni.
Första 2 veckorna av min mammaledighet var jag alltså fortfarande gravid. Snacka om att gå i väntans tider. Det njöt jag faktiskt inte alls av. Jag ville bara ha min bebis och varje dag som gick kändes som två. Jag njöt inte alls av att vara själv hemma på dagarna och jag hade ångest för att inte vara på jobbet, tänkte att de skulle glömma bort mig och inse att de klarar sig utan mig. Jag sov mitt på dagen och vaknade med ångest för att jag hade sovit i stället för att göra nytta. Att ens försöka få medhåll från andra var ju ingen ide. Alla tyckte att jag hade det sjukt lyxigt som bara gled runt på dagarna och fick njuta av sommarens första dagar.
Så, precis efter skolavslutningen, kom vår lilla prins och den där härliga bebisbubblan infann sig och vi fick lära känna vår nya lilla familjemedlem hela familjen tillsammans. Jag och Christian brukar skämtsamt säga att Wille har 4 föräldrar. Det är så det känns, de stora barnen tar ju till exempel upp honom om han skriker när jag är i ett annat rum. De har även försökt sig på blöjbyten men det insåg de båda ganska snabbt att det inte var något för dem. Det är otroligt häftigt att skaffa ett barn till när man redan har så stora barn, men mer om det en annan gång.
När hösten kom och skolan började igen så var det plötsligt bara jag och Wille på dagarna. I början kändes det så tomt hemma. Men på samma gång var det rätt skönt, jag och Wille behövde lite egen tid för att landa i vår nya vardag. Sen kom den, rastlösheten.
Jag är ju van vid att ha många bollar i luften och att känna att jag åstadkommer saker. Det är supermysig att hänga med Wille, men tiden där emellan, vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till. Jag plockar undan, tömmer diskmaskinen, kollar lite på datorn. Allt med en bakomliggande rastlöshet. Tänker att jag borde ta itu med ett större projekt, typ garderobsrensning eller någonting liknande, men så känns det inte som att det är någon idé eftersom Wille snart kommer att behöva min uppmärksamhet. Ofta slutar det med att jag åker någonstans och tar en fika eller handlar någonting. Sen kommer jag hem och har dåligt samvete för den där garderobsrensningen som jag inte gjorde.
Det kan ju inte bara vara jag som känner så här och vissa dagar har jag inte ett uns med ångest eller dåligt samvete. Då njuter jag faktiskt av att såsa omkring hemma och då och då sno åt mig lite bebisgos på sin höjd.
Igår var jag på jobbet och hälsade på och då insåg jag att det gör gott att få sakna det stället lite också. Jag längtar efter att börja jobba igen men jag känner mig inte riktigt redo än. Jag vill engagera mig men på en lagom nivå. När jag börjar jobba kommer det vara full fart från start, då är det viktigt att jag känner mig klar med det här livet som jag är i nu. Känns så skönt att ha landat i den insikten i alla fall.
Jag gör ju faktiskt nytta här hemma också. Garderoben har ju, till slut, rensats även om det tog längre tid än vad det skulle gjort utan bebis. Och det är ganska mysigt att sitta här i huset när det är alldeles lugnt och tyst så när som på bebissnarkningarna i bakgrunden. Jag kommer säkerligen att känna mig rastlös även i fortsättningen men jag antar att det går över.
