Vardagar och fredagsmys

I flera månader har jag funderat och varit sugen på att börja blogga igen. Men så har jag sagt till mig själv att om jag nu ska göra det så ska jag göra det på riktigt, inte bara några få inlägg.

 

Under en period i mitt liv bloggade jag dagligen, eller åtminstone flera gånger i veckan och nu när jag ser tillbaka på den tiden så inser jag att det faktiskt gav mig något att göra det. Jag är inte ute efter att massor med personer ska läsa det, snarare så är det så att jag vill få tankarna och upplevelserna utanför min egen sfär. En blogg känns ypperlig för det ändamålet eftersom jag gillar att skriva och har gjort så sedan jag var liten och drömde om att bli författare.

 

Jag har visserligen skrivit dagbok sedan jag var liten men i den skriver jag bara under de jobbiga perioderna i mitt liv. Då är min dagbok som en psykolog som lyssnar på allt jag har att säga och pennan bara flyter fram utan en enda tanke på språk eller formuleringar. Ibland går jag tillbaka och läser i mina dagböcker och då inser jag att de är skrivna så i stunden, vilket är fint men också lite läskigt. Ibland behöver saker smälta in lite för att man ska få rätt syn på det. Jag har faktiskt skrivit en sida i dagboken till mina barn där jag förklarar hur texterna kommit till. En vacker dag, när jag inte finns så kommer de att kunna läsa i dem och då vill jag ju inte att de ska tolka det som står som mitt konstanta läge.

 

Men det är viktigt för mig att dela med mig av mina känslor även till mina barn. Efter att vi som familj har gått igenom tuffa tider har både jag och Christian, men även barnen, insett att det inte gör någon nytta att inte vara öppen med det. Några av de vackraste och mest äkta stunderna i mitt liv har varit när jag, Christian och barnen har gråtit ihop. Min tro är att barnen blir starkare av att det finns en sådan öppenhet hemma hos oss.

 

Nog om det. Jag satt och läste i bloggen och insåg hur mycket som hänt sedan jag skrev sist. Stora saker, som förändrat mitt liv. På samma gång insåg jag att det inte har gått så jättelång tid sedan mitt sista inlägg. Det är sjukt att inse att man på ett och ett halvt år hunnit flytta, välkomna en ny liten person till familjen och varit nära att förlora sin stora kärlek. Men det får jag berätta mer om i ett senare inlägg. Nu har jag i alla fall börjat blogga igen.