Jag börjar sakta men säkert att hitta viljan att blogga igen. Loppan hjälper mig med sina knasiga påhitt. Hon är inne i en riktig busperiod.


Denna vecka har jag suttit hemma och jobbat med undantag för ett litet gästspel på kontoret i onsdags. Det var trevligt att träffa kollegorna efter 5 veckor. Annars har jag haft riktigt svårt att komma igång. Jag har därför kört en riktig inskolningsvecka med lugna dagar. Det är som att jag har fått en efter-semestern-chock. Jag är så trött ända in i själen.


Semestern har varit underbar, jag ska dela med mig mer bilder från den sen, när jag inte jobbar.


Det som inte är så roligt är att min pappa har fått prostatacancer. Som tur är så är detta en av de mildare cancerformerna men det gör mig ändå ledsen och orolig. Ibland är det svårt att hålla hemska tankar borta. 

Det är så sjukt orättvist att en person (och hans familj) drabbas av så mycket skit medans andra har hälsan men istället inte lever sina liv fullt ut eller förstör dem på andra sätt. Det gör mig så arg!

Hur behandlingen kommer att ske får vi reda på i slutet av månaden. Men jag tror att det kommer att gå bra. Min pappa är starkast i världen! Han är så grym som har klarat sig igenom så mycket skit och mamma är världens bästa stöd åt honom. Mina föräldrar äger!


Nu ska jag återgå till jobbet. Barnen sitter på golvet och bygger lego. De har fått i uppdrag att leka tillsammans. Det går som på räls än så länge. Underbart!


Kram på er alla!