Vi är som ett gäng urkramade trasor här hemma. I onsdags kväll fick Christians fina pappa somna in och Christian och hans mamma och jag fanns där vid hans sida.


Lars-Eric var en människa med ett stort hjärta, en av de snällaste jag någonsin kännt. Och nu finns han inte mer. Det känns orättvist att Christian ska behöva förlora sin pappa så ung. Det känns orättvist att mina barns farfar inte längre finns. Att Christians mamma ska få vara ensam efter att ha haft sällskap av världens snällaste i 38 år. Jäkligt orättvist.


Mina barn har en egen skyddsängel nu i alla fall. Men jag orkar inte skriva något mer om döden.


Jag tänker istället skriva om hur glad jag är för alla fina människor jag har omkring mig. Min familj, våra vänner och arbetskamrater. Glad och tacksam.


Jag har en familj som har tagit hand om barnen den senaste veckan. Jag har vänner som stöttar och erbjuder sig att hjälpa till. Jag har arbetskamrater som stöttar och en chef som ger order i form av "Ta en kopp te, sedan går du och lägger dig och vilar och kramar om Christian". Sådant är värt så mycket i situationer som denna.


Vi har dessutom gamla gympavänner som hyllar Lars-Eric på facebook och minns honom precis så som vi vill att han ska bli ihågkommen och om han hade varit i livet och fått se de kommentarerna hade han blivit rörd, glad och väldigt stolt.


Som sagt, det betyder massor. MASSOR.


Massor med kramar till er alla och extra många till dig Notte