Vi har haft sjukstuga hemma de senaste dagarna. Idag kände jag att jag var tvungen att få lite frisk luft så jag tog med mig Loppan ut på en kall men solig promenad. Vi gick ned till stranden, Lovis gungade men tyckte att det var för kallt så då gick vi vidare hemåt längst med sjön. Det är så vackert på hösten. Lovis kollade in ett hus och sa "Ett sånt hus skulle jag vilja bo i. Ååååh vårt hus är så fult och det är så fint"
"Men så kan du ju inte säga Lovis, vårt hus är ju jättefint"
"Ja det är i alla fall längre än det där huset för det är ett radhus"
Jag håller i och för sig med henne. Det är ett jäkligt fint hus och jag skulle inte tacka nej till det själv.



Vi gick förbi ett annat hus som ligger med en helt fantastisk utsikt över vattnet vilket jag då kommenterade.
"Vaddå? Vilken utsikt?" svarade Lovis. Jag förklarade att det är en mycket fin utsikt och lite lyxigt att sitta inne och se ut över vattnet på det sättet. Hon svarade med en axelryckning.


Hon har sin egen bild av vad som är vackert och det är så skönt att hon uttrycker det. Jag kan tillägga att hon hade sin paljettkjol på sig.


Annars är det ganska lugnt hemma hos oss. Ibland så är vi ledsna, Christians pappa är jättesjuk och det blir bara värre. Igår när vi träffade honom så var han så trött, han liksom tynar bort. Jättesorgligt att se. Eftersom våra barn är så pass stora så bestämde vi oss för att berätta för dem att farfar är jättesjuk i cancer och man kan inte bota honom så han kommer inte att klara sig. Leo blev jätteledsen medan Lovis reaktion kom dagen efter när jag skulle lämna henne i skolan. Det är inte roligt att behöva ta det samtalet men jag är oerhört glad att vi berättade och att vi är öppna med det. Sen är det tur att vi är omgivna av så mycket fina människor som ställer upp på oss! Det fina med barn är att de har så mycket kärlek inom sig och jag tror att det är viktigt för dem att se att det finns både med och motgångar i livet. Det som är fascinerande med dem är att se hur snabbt de kan vända från att vara ledsen över en sak till att se glädjen i någon annan. Vi går igenom detta som en familj och de har förståelse för att farfar måste vila när vi träffar honom. Känns bara så orättvis när man drabbas av sådant här. Ingen förtjänar detta!

Om man ska någonting positivt med motgång så är det att vår familj stärks. Vi är så nära varandra, och så tacksamma att vi har varandra. Jag är stolt över min familj! Även om vi går igenom någonting som är tufft och ledsamt så kan vi ha glädje av varandra. Så just nu ligger mitt fokus på Christian, barnen och resten av familjen.


Nu ska jag krypa upp i soffan under min filt och bara fortsätta lata mig och bli en friskus.


Stor kram