Tiden
Kategori: Allmänt
Ibland kan man inte fatta hur fort tiden går.
Igår var det den 10 oktober. För oss är det ett speciellt datum och har varit det länge. Men det har liksom blivit extra speciellt.
Jag och Christian förlovade oss den 10 oktober för, håll i hatten,13 år sedan. 13 år. Det är sjukt lång tid. Vår förlovning började i en graviditet, jag blev gravid när vi inte hade varit tillsammans så länge och gjorde en abort den 10 oktober, så vi ville göra något bra av detta. För 13 år sedan. Därför är det en speciell dag till att börja med. Ett tag hade vi som plan att gifta oss 101010. Sen så var det även Christians pappa Lars-Erics födelsedag.
Men så för ett år sedan den 10 oktober, firade vi Lars-Erics födelsedag. Det var sista gången vi firade den. Det var dagen då vi förstod att det handlade inte om månader. Det handlade om veckor. Sjukdomen hade börjat äta upp honom. Man kan säga att poletten trillade ned och cancerdimman vek undan för att liksom bli konkret, som ett mörkt moln på himlen när man definitivt vet att det kommer att börja regna. Den 16 november tog han sitt sista andetag.
Så, igår kändes 10 oktober annorlunda. Vi åkte till minneslunden alla tillsammans, tände ett ljus och lämnade teckningar och små soldatgubbar till Lars-Eric, där han nu än befinner sig. Jag viskade grattis ut i tomma intet och summerade ett år för mig själv. Jag vet att han är stolt över gesten och den familj han har lämnat bakom sig. Så det kändes bra, men på samma gång djupt och episkt. Man kan liksom inte förstå hur ett år kan ha gått. Det känns lika mycket som igår som för länge sedan. Tiden är konstig. Ibland får så mycket plats på 1 år. Det skrämmer mig och sporrar mig på samma gång.
Så kollar jag på ringen som sitter på min hand. Vi betalade inte mycket för våra ringar, typ 700 kronor för båda. Men jag kan inte tänka mig ett liv utan den. Vi hör ihop, det har vi ju ett 13 årigt bevis på. Lång tid bakom oss, lång tid framför oss.
I lördags var vi på en gympaåterträff. Det var jättetrevligt att få träffa alla och se vad tiden hade gjort med dem. Vissa förändras, vissa inte. Vissa ser ut exakt som de gjorde för 10 år sen. Vissa, som man inte hade en aning om att de skulle bli ens bestående vänner då, är fina vänner värda massor av kärlek nu. Vissa hälsade knappt. Vissa visste inte att Lars-Eric, som alltid funnits med i den världen, hade lämnat oss. Vissa grät och sa så fina ord som värmde att veta. Vissa var det så härligt att få träffa igen. Vissa satt i taxin på väg hem och summerade känslan av att träffa alla igen. Vissa kände att det har hänt så mycket som flera inte har en aning om. Vissa har verkligen verkligen förändrats. Vissa har blivit en helt ny människa. Vissa är glada att de 13 år senare fortafarande har varandra.
Tiden kanske inte är så illa så länge man har varandra och är inte traditioner, oavsett vad de är baserade på, rätt fina att ha ändå?
